Varför?

Egentligen tror jag det är ett ord som symboliserar mig. Jag frågar alltid varför och i de mest konstiga situationer struntar jag i ev. resultat och ställer mig frågan varför blev det resultatet, varför gick det si eller så.

Idag undrar jag ex. vis varför söta saker fryser så dåligt. Ja vi pratar matvaror. Saft, sylt och en del söta kakor blir ju liksom inte riktigt infrysta utan intar bara en något hårdare konsistens. Det finns säkert någon smart fysikalisk förklaring men jag vet den inte själv på rak arm, irriterande och sådant man kan fundera över. Jag och sonen har bakat hemgjorda mums-mums, smarrigt och fantastiskt trevligt att veta vad man stoppar i sig. Vi har nämligen fattat ett beslut i hemmet för ett par månader sedan. Det ska inte köpas fler kexpaket med mystiskt innehåll i vårt hem för att dämpa sötsuget till kaffet. Vi ska baka själva. Det kan bli både vaniljrosor, nötkakor, mums-mums eller något annat men det ska vara hembakat. Garanterat E-xxx fritt och mycket gott.

I övrigt har dagen genomlevts med skönsång från vår fyrbente vän, några centimeter på tröjan och funderingar kring varför vi lärare/människor så gärna kategoriserar och låter oss kategoriseras. Visst alla vill inte bli placerade i fack, men vi gör det gärna själva ibland. Vi är norrlänningar, kvinnor, bilentusiaster, musikälskare, korsordsfanatiker etc... De facken placerar vi oss gärna själva i men vem placerar sig frivilligt i facket lässvaga, lata, socialt oförmögna, utan taluppfattning eller känslokall? Vi vuxna (även lärare) har en tendens att sätta barn i de facken ofta utan en tanke på att de inte själva valt att hamna där. När man sedan hamnat i ett fack är det svårt att ta sig därifrån, speciellt om alla ikring en ständigt påminner om vilket fack man hör till...öh...ska inte du va med "din grupp". Ni som vet vad jag pratar om känner säkert igen er och precis som jag skäms man nog när man inser att mina ord som inte var illa menta kan uppfattas på ett helt annat sätt av någon i en annan situation.

Någon eller för att vara ärlig, några har sagt mig, mer eller mindre ironisk att lärare är väl ett dj--la bra jobb, ledig mest jämt och bara en massa ungar att hålla ett litet öga på. Jag håller förstås inte med. Jag vet ingen som skulle göra mitt jobb för min lön. Jag kan aldrig flexa och följa barnen till tandläkaren. Det går inte att få betalt för ev. övertid, sällan garanterade lunchraster och ingen möjlighet att lämna ansvaret till någon annan om det skulle knipa. Efter 15 år i yrket och jag var inte barnrumpa när jag började (bara nästan) så har jag fortfarande dryga 2000 mindre i månaden är en nyexad socionom. Grattis säger man till socionomen för det är inte heller ett lätt jobb, men fy för alla er som någonsin tänkt en negativ tanke om lärare.

Löften ska man hålla, och här är tovade vantarna, varma och goa. Det kommer att bli fler.