Luther

Ja hur konstigt det än kan låta är det en man som ständigt finns vid min sida. Nu är min Luther inte någon tysk maffig karlakarl som bär mig genom livet. Nej den Luther jag släpar runt på är en småfet karl som snarare får räknas som excentrisk och dominant.

Det jag vill ha sagt med detta är att ibland känner jag mig fången i mitt arv från Luther, skyll det på arvet från de Norrländska bönderna eller någon nitisk söndagsskolefröken men jag tror ibland jag är lite extrem.

Jag duger aldrig, allting jag gör kan göras bättre av mig eller någon annan. Hade jag blivit förhörd om Luthers katekes hade jag säkerligen klarat mig alldeles utmärkt och hade nog fått nära på stora A i personlighetsegenskaper. Det kan ju låta positivt, men känns ibland som ett tungt ok att bära. Man ska ju inte heller förhäva sig, tro att man är något, inbilla sig att man inte är utbytbar, tänka på sig själv, se till egen vinning och har man gjort något av detta i smyg...

Ve mig och snart kommer en blixt från himlen att slå mig till marken för min falskhet...

Nää, jag är inte religiös mer än till husbehov =) Varför denna fanatism? Ja om det nu är fanatiskt får andra bedöma, det har nog varit så i mitt liv så länge jag minns och mina föräldrar och syskon är inte fullt lika bokstavstrogna den lille mannen som jag. De är alltså vare sig religiösa eller särskilt Lutheranska.

Men tro inte att det är nog med denna lilla man..Till min familjs stora förtret har jag en annan lika demonisk husgud som tar över när Luther får ge vika ibland. Kommer aldrig att glömma den dag sonen följde mig till arbetet i skolan, kom hem och berättade: Mamma är kommunist! Barnen får inte egna pennor.
Nu ska vi väl inte ta det så bokstavligt, men solidaritet tycker jag är ett fint ord. Prova själva. Solidaritet
Nåja, ska inte ta fram mer gubbvälde för ikväll, vem vet det kanske finns ngn tjusig kvinna att ta fram med.
Förresten passade sonens tröja så nu ska jag blocka och fästa trådar.