Och bidde nästan en tumme

Mycket tid av sticklägret ägnades åt att äta,  träna på att sticka med 2 färger,  prata med vänner om ev valpplaner och umgås med nya stickvänner.
Jag saknar verkligen Polly så det gör fysiskt ont. Jag vet också att det går över,  men det skulle kännas så bra att ha en valp att se fram emot.  Problemet är att jag är så kräsen och har höga förväntningar,  men jag hoppas att något dyker upp. Jag håller tummarna.
Helgens resultat blev iallafall ett par hörlurar,  en halv vante och halsringningen till http://www.ravelry.com/patterns/library/katrina-ballerina-lace-layering-cardigan

Det gick över

Jag kom mig iväg, utan virknål.  Det känns så  lyxigt att få sitta och sticka, träffa nya trevliga människor,  känna på så många härliga garner,  äta gott och lära mig nya saker. Men inte nog med det. .. jag blev stand-in föreläsare också. Inte helt lyckat, men kanske bättre än inställd föreläsning iallafall.

Kaoset är ett faktum

Jag borde packa för helgens stickläger, istället sitter jag på en stol och är fly förbannad över en borttappad virknål. Barnsligt javisst, men jag haaaaatar min slarviga sida.  Kanske lugnar jag mig och packar tandborsten eller så stannar jag hemma. ....forts följer

Hjärtat gråter

Ibland önskar man att tårarna skulle ta slut, att molnen skulle dra vidare och visa lite blå himmel, men till och med himlen gråter över en MYCKET kär vän. Inget känns riktigt kul även om min rationella sida vet att det går över och att det kan bli kul att gå till jobbet, sticka eller se ngt intressant på tv. Mötte en granne på em som satte huvudet på spiken, det är smärtan när man tvingas ta farväl av en vän som gör att man tvekar skaffa hund igen...

Tack underbara vän för alla fina minnen...